Det är olika att vara gravid och att vara partnern som inte bär barnet

Sanna och Lisas regnbågsfamilj består av två barn och två barnabärare. Båda delar skilda erfarenheter av att bli förälder, då Sanna födde sonen Adrian och Lisa födde dottern Ines.

Sanna, vad har varit dina milstolpar i graviditetens 40 veckor ?

– Inseminationen var den första milstolpen, och när vi fick resultatet från testet och såg ett plus. Efter det var det ultraljudet, att se att det var ett foster, ett embryo. Sedan var det när jag första gången kände en spark på insidan.

Lisa, vad var dina milstolpar i graviditetskalendern när Sanna var gravid med ert första barn?

– Det var såklart samma för mig, med inseminationen, testet och de första bilderna från ultraljudet. Sen var det första gången jag lyssnade med örat mot magen och kunde höra Adrians hjärta slå. Och självklart när vattnet gick.

Sanna, saknade du att inte vara gravid andra gången?

– Nej, jag hade bestämt mig för att inte bli gravid igen. Min förlossning var så jobbig att jag hade svårt att knyta an till Adrian efteråt, eftersom jag mådde så dåligt. Jag kunde inte riktigt fokusera, så det var Lisa som tog den starka rollen. Det är inte bara fördelaktigt att vara den som bär barnet. Det finns många minus. Men det är helt klart olika att vara gravid och att vara partnern som inte bär barnet. Det är inte olika värt, men det är olika. Det kan vi som två barnabärare intyga.

Lisa, hur ofta påminde din gravida partner och omgivningen dig om att du väntade ditt första barn?

– Vi pratade så mycket under hela Sannas graviditet att det kändes som att jag också var gravid. Det kändes hela tiden som att det var vår gemensamma graviditet, att det var bådas business. För det är det ju också.

Har ni varit tydliga gentemot omgivningen att ni ska bli föräldrar?

– Ja, vi har pratat om det så pass mycket. Även efteråt. Ett år efter att Adrian hade fötts satt vi fortfarande runt köksbordet och pratade om att det kändes konstigt att vi hade barn. Det är svårt att komma in i den nya rollen för båda.

Har ni känt er delaktiga under varandras graviditeter även när ni inte burit barnet?

– Ja, vi har inkluderat varandra från början. Båda graviditeterna har börjat med att båda fick se pluset på testet tillsammans. Vi har förstått att hos många heteropar så testar sig kvinnan först själv, för att sedan kunna överraska pappan. Men vi kan inte förstå varför man gör det. Man har ju blivit gravida tillsammans. Det är lika mycket bådas barn och då tror vi att det är bättre att titta på testet tillsammans, för att båda ska få en lika delaktig start.

Sanna, hur gjorde ni för att både skulle känna sig delaktiga?

– Vi tog testet tillsammans och gick även till MVC ihop. Inte bara för ultraljudet utan alla för träffar. Under träffarna på MVC frågade barnmorskan hur båda mådde och upplevde det. Så både min och Lisas röst har fått höras under träffarna, oavsett vem av oss som varit gravid.

Min blogg gjorde dessutom att jag kände mig mer delaktig, eftersom jag bloggade om Lisas graviditet. Att dokumentera processen kändes viktig och det var roligt att få igenkännande kommentarer. Dessutom ville jag fylla på och dela med mig av vårt perspektiv, för det finns inte så mycket att läsa om som regnbågsfamilj.

Lisa, hur gjorde du för att båda skulle känna dig delaktig?

– När Sanna var gravid med vårt första barn, Adrian, så googlade jag precis allt. Det är viktigt att båda två lär sig att bli föräldrar. Men den viktigaste grundstenen i ett förhållande som genomgår en graviditet är att vara öppen och prata om alla känslor som dyker upp, annars kan man lätt tappa varandra på vägen.

Var det viktigt för er att båda kände sig lika delaktiga i graviditeten under tiden ni väntade barn?

– Ja, jätteviktigt. Det borde vara lika viktigt för alla. Men vi tror att för vissa heteropar så sitter det liksom i generna att det är mamman som är gravid och engagerad, medan pappan inte riktigt vet sin roll, även om det sakta men säkert ändras. För det är ju båda som ska ha barn, även om det bara gör ont i en kropp.

Lisa, stötte du på några utmaningar under Sannas graviditet gällande delaktighet?

– Som icke gravid får man liksom inte samma uppmärksamhet som den gravida och det gjorde mig lite ledsen ett tag. En annan grej var att när det var min tur att bli gravid och beskrev fysiska känslor för Sanna så sa hon ofta ”ja, just det”. Det kunde vara lite störigt emellanåt. Lite för att vi hade så olika graviditeter. Man känner inte samma. Jag mådde inte illa, så som Sanna gjorde, däremot var jag tvungen att vara sjukskriven längre på grund av foglossning ,det hade inte Sanna något problem med. Och förlossningarna blev väldigt olika. Jag hade inte fixat min förlossning lika bra om jag inte hade varit med och följt Sannas graviditet innan.

Kände ni ett känslomässigt band till barnet innan förlossningen?

– Ja, något slags band kände vi. Vilken typ av unge det var kände vi genom sparkarna och hur barnen rörde sig i magen.

Finns det stunder då ni har känt er ensamma som gravid och icke gravid?

– Man känner sig generellt ensam som regnbågsfamilj när det handlar om graviditet. Det finns ingen litteratur för oss, varken barn- eller föräldraböcker. I stället får man ständigt tänka bort pappan vilket blir svårt när man själv inte är den som är gravid. Då finns det ingenting att läsa. Som regnbågsfamilj saknar man igenkänning i litteraturen. Det är som att ha en ickeroll.

Tycker ni att det finns svåra samtalsämnen under graviditeten?
– Vi pratar om allt. Varenda liten slemmig propp. Man behöver liksom inte dölja något när man är två kvinnor, känns det som. Vi förstår varandras kroppar och kan prata om precis allt utan att tycka det är pinsamt.